13 min läsning
Korea stod under japanskt styre i 35 år, från annekteringen i augusti 1910 till befrielsen den 15 augusti 1945. Koreaner kallar perioden Ilje Gangjeomgi (일제강점기), ungefär «den tid då det japanska imperiet höll Korea under tvångsockupation». Den förklarar mycket av det besökare lägger märke till i dag, från att 1 mars och 15 augusti är nationella helgdagar till att ett uttalande från en japansk politiker fortfarande kan toppa kvällsnyheterna i Seoul.
Nedan går vi igenom hur annekteringen gick till, hur kolonin styrdes, vad upproret 1919 förändrade, vad som är känt om tvångsarbetet och systemet med «trösterskor», och varför 1945 lämnade så mycket olöst mellan de två länderna.
Det här behöver du veta
- Japan tog Korea i etapper: landet tvingade fram öppna hamnar 1876, övertog utrikespolitiken 1905 och annekterade Korea fullt ut den 29 augusti 1910.
- Den 1 mars 1919 satte uppläsningen av en självständighetsförklaring igång protester över hela landet. Dagen är i dag nationell helgdag i Sydkorea, Samiljeol (삼일절).
- Från 1940 pressades koreaner att registrera japanska namn, och undervisningen i koreanska skars ner kraftigt från 1938.
- Tvångsarbetet och frågan om «trösterskor» är fortfarande omstridda. Tokyo anser att avtalet från 1965 reglerade alla krav, medan många offer, liksom Sydkoreas högsta domstol, är av en annan uppfattning.
I artikeln
- Hur annekterade Japan Korea? 6 steg från 1876 till 1910
- Så styrde Japan Korea: kolonialpolitikens tre faser
- Hur var vardagen i Korea under japanskt styre?
- 1 mars-rörelsen (삼일운동): vad hände 1919?
- Hur koreanerna kämpade för självständighet efter 1919
- Hur Japan försökte utplåna den koreanska identiteten (1937–1945)
- Tvångsarbete och trösterskor: vad historien visar
- Så kom befrielsen 1945, och därför delades Korea i två
- Därför påverkar Koreas japanska kolonialtid fortfarande relationen till Japan
- FAQ
- Var du kan möta den här historien: museer, filmer och böcker
- Relaterade artiklar
Hur annekterade Japan Korea? 6 steg från 1876 till 1910
Japan tog inte Korea i ett enda svep. Under 34 år tryckte landet undan rivaliserande makter och monterade ner den koreanska suveräniteten bit för bit. I slutet av 1800-talet styrdes Korea av Joseon-dynastin (조선), som hade suttit i mer än 500 år. Landet var kringskuret av Qingdynastins Kina, Ryssland och ett snabbt industrialiserande Japan.
Ganghwafördraget 1876, som påtvingades efter en marin konfrontation, öppnade koreanska hamnar för japansk handel och gav japanska bosatta immunitet mot koreansk domstol. Därefter besegrade Japan Kina i det kinesisk-japanska kriget 1894–95 och Ryssland i det rysk-japanska kriget 1904–05. Efter det kunde, eller ville, ingen makt i regionen stoppa landet. USA och Storbritannien godtog båda Japans ställning i Korea 1905, USA genom Taft–Katsura-överenskommelsen.
| År | Händelse | Vad Korea förlorade |
|---|---|---|
| 1876 | Ganghwafördraget | Kontrollen över handeln och över japanska bosatta på koreansk mark |
| 1895 | Drottning Min (senare med titeln kejsarinnan Myeongseong) dödas av japanska agenter inne i Gyeongbokgung-palatset | Hovets främsta motståndare till japanskt inflytande |
| 1905 | Eulsa-fördraget (을사조약), undertecknat under militärt tryck | Utrikespolitiken. Ito Hirobumi blev Japans förste generalresident |
| 1907 | Kejsar Gojong tvingas abdikera efter att ha skickat hemliga sändebud till fredskonferensen i Haag | Armén, som upplöstes samma år |
| 1909 | Självständighetsaktivisten Ahn Jung-geun skjuter Ito Hirobumi i Harbin | Ingenting. Japan skyndade på annekteringsplanerna |
| 1910 | Annekteringsfördraget undertecknas 22 augusti och kungörs 29 augusti | Själva staten |
Koreaner kallar den 29 augusti 1910 för Gyeongsul Gukchi (경술국치), «nationens förnedring under Gyeongsul-året». Fördraget undertecknades för Koreas del av premiärminister Lee Wan-yong, och i Korea är hans namn fortfarande en synonym för förräderi. Striden väntade dock inte till 1910. När armén upplöstes 1907 började lokala milisgrupper, de så kallade Rättfärdighetsarméerna (의병, uibyeong), strida mot japanska trupper i flera år, och tusentals av dem dog.
Så styrde Japan Korea: kolonialpolitikens tre faser
Kolonin leddes av generalguvernörens ämbete i Korea (조선총독부), med en generalguvernör utsedd från Tokyo. Varje generalguvernör var general eller amiral. År 1926 flyttade ämbetet in i en enorm byggnad med kupol som uppfördes precis framför Gyeongbokgung, det främsta kungliga palatset i Seoul (som då officiellt hette Gyeongseong, 경성). Många koreaner läste placeringen som ett budskap. Sydkorea började riva byggnaden 1995, på 50-årsdagen av befrielsen.
Historiker delar vanligen in de 35 åren i tre faser. Var och en motsvarar en ändrad japansk strategi.
| Fas | År | Koreansk term | Vad det betydde för koreanerna |
|---|---|---|---|
| Militärstyre | 1910–1919 | 무단통치 (mudan tongchi) | Militärpolis skötte den dagliga övervakningen. Koreanskägda tidningar och politiska grupper förbjöds, och en nationell jordinventering ritade om vem som ägde åkermarken |
| «Kulturstyre» | 1919 till början av 1930-talet | 문화통치 (munhwa tongchi) | Koreanskspråkiga tidningar som Chosun Ilbo och Dong-A Ilbo tilläts från 1920, men under censur. Polisen växte, och 1925 års lag om bevarande av freden användes mot självständighetsaktivister |
| Assimilering och krigsmobilisering | 1930-talet–1945 | 민족말살통치 («politik för att utplåna nationen») | Tvång att tillbe vid shintohelgedomar, japanska namn, koreanska trängdes undan i skolorna, och arbetskraft, soldater och kvinnor mobiliserades för Japans krig |
En praktisk anmärkning: den andra fasen har sitt namn från den dåtida japanska politiken. Koreaner som levde i den upplevde större utrymme att publicera sig och organisera sig, men också mer övervakning och fler arresteringar.

Hur var vardagen i Korea under japanskt styre?
För de flesta koreaner märktes kolonialstyret först genom marken och maten. Ungefär fyra av fem människor levde på jordbruk, så frågan om vem som ägde åkrarna betydde mer än något som hände i Seoul.
Mark och ris
Jordinventeringen 1910–1918 krävde att ägare registrerade sina tomter i en formell process. Mark som inte registrerades, mycket av den byallmänning eller kunglig egendom, hamnade hos generalguvernörens ämbete. En del såldes sedan eller överläts till Oriental Development Company, ett japanskt koloniseringsbolag som grundades 1908, och till japanska bosättare. Många koreanska bönder blev arrendatorer med tunga arrenden.
Från 1920 höjde ett program för risproduktion skördarna, och en stor del av riset skeppades till Japan. Risförbrukningen per person i Korea sjönk under samma år, och många familjer åt billigare hirs och korn i stället. Stora grupper koreaner lämnade landet för Manchuriet eller för arbete i Japan. Därifrån kommer den koreanska gemenskapen i Japan, zainichi (재일).
Moderniserade Japan Korea?
Det här är en av de mest omdebatterade frågorna inom forskningen. Japan byggde järnvägar, hamnar, ett modernt banksystem och, på 1930-talet, tung industri som koncentrerades till norr. Seoul fick varuhus och spårvagnar. Shinsegae-varuhusets flaggskepp i centrala Seoul ligger fortfarande i byggnaden som öppnade 1930 som en filial till japanska Mitsukoshi. Även det koreanska näringslivet slog rot under den här tiden: Samsung började som en liten handelsbutik i Daegu 1938 (läs vår genomgång av Samsungs historia).
Kritikerna pekar på vem infrastrukturen tjänade. Järnvägarna gick mot hamnarna och gränsen till Manchuriet. Skolorna för koreanska och japanska barn var åtskilda och ojämlika. Högre tjänster i förvaltning och näringsliv gick till överväldigande del till japaner.
Vissa forskare hävdar att «kolonial modernisering» lade grunden för Sydkoreas senare tillväxt, andra att den bromsade Korea. Den rimliga sammanfattningen är att förändring skedde, att koreanerna betalade en stor del av priset och att japanska intressen avgjorde vart nyttan gick.
1 mars-rörelsen (삼일운동): vad hände 1919?
1 mars-rörelsen var den största protesten under kolonialtiden och det ögonblick då den moderna koreanska nationalismen tog form. Flera saker föll samman den vintern: USA:s president Woodrow Wilsons tal om nationernas självbestämmanderätt efter första världskriget, en självständighetsförklaring från koreanska studenter i Tokyo den 8 februari och den förre kejsar Gojongs död i januari 1919, under utbredda rykten om att han hade förgiftats.
Den 1 mars undertecknade 33 religiösa och civila ledare från Cheondogyo (en inhemsk koreansk religion), kristna och buddhistiska samfund en självständighetsförklaring och läste upp den på en Seoul-restaurang som hette Taehwagwan. Några kvarter därifrån läste studenter upp den för en folksamling i Tapgol-parken, vilket satte igång marscher genom staden. Människor ropade «Daehan dongnip manse!» (대한독립만세), «Länge leve Koreas självständighet!»
Under månaderna som följde spreds protesterna till i stort sett varje del av landet. Svaret blev hårt. I Jeam-ri, söder om Seoul, stängde japanska trupper in byborna i en kyrka i april 1919 och tände eld på den. En tonårig student vid namn Yu Gwan-sun (유관순), som arresterats för att ha organiserat en protest i sin hemstad, dog i Seodaemun-fängelset 1920 och blev rörelsens mest kända symbol. Dödssiffran är omstridd: japanska officiella uppgifter låg på några hundra, medan den koreanske historikern Park Eun-sik räknade med omkring 7 500 döda.
Vad förändrade 1 mars-rörelsen?
Den satte inte stopp för kolonialstyret. Men den fick Tokyo att gå över till den mjukare «kulturstyre»-fasen, och i april 1919 grundade exilaktivister i Shanghai Republiken Koreas provisoriska regering (대한민국 임시정부). Sydkoreas nuvarande konstitution nämner både 1 mars-rörelsen och den provisoriska regeringen i sin inledning som grunden för staten.
Hur koreanerna kämpade för självständighet efter 1919
Motståndet gick åt flera håll samtidigt, och de skillnaderna präglar fortfarande hur de två Koreorna berättar historien.
Väpnad kamp i Manchuriet och Kina
Koreanska självständighetskämpar baserade i Manchuriet slog japanska förband i slagen vid Fengwudong och Qingshanli 1920. År 1932 kastade Yun Bong-gil, en aktivist som skickats av Kim Gus koreanska patriotiska organisation, en bomb vid en japansk ceremoni i Hongkou-parken i Shanghai och dödade högt uppsatta tjänstemän. Den provisoriska regeringen bildade Koreas befrielsearmé i Chongqing 1940. På 1930-talet stred också kommunistiska gerillagrupper i Manchuriet, bland dem Kim Il Sung, senare Nordkoreas grundare (läs hur familjen Kim förde makten vidare).
Motstånd inom landet
Inne i Korea ledde studenter 10 juni-rörelsen 1926 och Gwangjus studentrörelse för självständighet 1929. Forskare i Koreanska språksällskapet arbetade med en koreansk standardordbok, och 1942 greps dussintals av dem.
Samarbete med kolonialmakten
Vissa koreaner samarbetade med kolonialstaten som tjänstemän, poliser, jordägare, författare och affärsmän. De kallas chinilpa (친일파), «den provapanska falangen». Många behöll sina positioner efter 1945, och hur långt man ska gå i att granska deras förflutna är fortfarande en politisk strid i Sydkorea.
Hur Japan försökte utplåna den koreanska identiteten (1937–1945)
När Japan gick in i fullskaligt krig med Kina 1937 gick kolonins politik från kontroll till upptagande. Slagordet var Naisen ittai (내선일체), «Japan och Korea som en kropp».
- Lojalitetsritualer: elever och arbetare reciterade en ed som undersåtar till kejsaren, och koreaner pressades att tillbe vid shintohelgedomar. Kristna som vägrade greps.
- Språk: 1938 års skolförordning gjorde koreanska till ett valfritt ämne, och i praktiken försvann det snart ur klassrummen. Barn kunde straffas för att tala det i skolan.
- Press: Chosun Ilbo och Dong-A Ilbo stängdes 1940.
- Namn: 1940 års Changssi Gaemyeong (창씨개명)-order pressade familjer att registrera japanskklingande efternamn. Ungefär 80 procent av hushållen hade gjort det inom de första sex månaderna, ofta för att en vägran ledde till problem i skolan, på jobbet och hos ransoneringskontoren.
Den här perioden förklarar varför språk och namn fortfarande väger så tungt känslomässigt i Korea. Hangeuldagen (9 oktober) och strävan att hålla japanska lånord borta från officiell koreanska bygger båda på den.
Tvångsarbete och trösterskor: vad historien visar
Det här är de två frågor som oftast ligger bakom konflikterna mellan Korea och Japan, så det hjälper att skilja det som är dokumenterat från det som fortfarande är omstritt.
Tvångsarbete
Japans nationella mobiliseringslag från 1938 ställde hela imperiet på krigsfot. Från 1939 rekryterades koreaner till gruvor, fabriker och byggarbetsplatser i Japan, på Sachalin och i Stilla havet. Rekryteringen gick från företagens värvningskampanjer till myndighetsordnad placering och, från 1944, till formell arbetsplikt. Uppskattningarna av antalet skiljer sig åt mellan källorna, men hundratusentals koreaner skickades till enbart Japan, och långt fler mobiliserades inne i Korea.
Koreanska män värvades också till den japanska krigsmakten från 1944. Tusentals koreaner blev strandsatta på Sachalin när kriget tog slut.
Hashima, kolgruveön utanför Nagasaki som kallas Slagskeppsön, sattes upp på Unescos världsarvslista 2015 som en del av Japans industriplatser från Meijiperioden. Korea invände att listningen borde förklara det koreanska arbete som användes där under kriget i sin helhet. En liknande tvist följde på listningen av Sado-guldgruvorna 2024.
Trösterskorna
Under sina krig i Asien inrättade och reglerade den japanska krigsmakten så kallade «tröststationer», där kvinnor och flickor tvingades ge sex åt soldater. Kvinnorna kom från Korea, Kina, Taiwan, Filippinerna, Indonesien, Nederländerna och andra håll. Många rekryterades genom bedrägeri, skuld eller tvång, och vissa kidnappades. Uppskattningarna av det totala antalet varierar kraftigt, från tiotusentals till omkring 200 000, och koreanska kvinnor var bland de största grupperna.
I decennier teg de överlevande. Det ändrades 1991, när Kim Hak-sun vittnade offentligt. Korea högtidlighåller numera den 14 augusti som minnesdag för offren. De veckovisa protesterna utanför Japans ambassad i Seoul, onsdagsdemonstrationerna, började 1992.
Japans Kono-uttalande från 1993 erkände militärens inblandning och bad om ursäkt, och en fond 1995 betalade ersättning av privata donationer. Ett regeringsavtal från 2015, som beskrevs som «slutgiltigt och oåterkalleligt», inrättade en fond med 1 miljard yen från Japan, men många överlevande avvisade det, och Seoul började avveckla stiftelsen 2018. Vissa japanska politiker och forskare har ifrågasatt hur mycket direkt tvång militären själv använde, en hållning som de överlevande och deras anhängare ser som förnekelse.
Så kom befrielsen 1945, och därför delades Korea i två
Koreaner kallar den 15 augusti Gwangbokjeol (광복절), «dagen då ljuset kom tillbaka». Befrielsen kom med Japans kapitulation i andra världskriget, efter atombomberna över Hiroshima den 6 augusti och Nagasaki den 9 augusti och Sovjetunionens krigsförklaring den 8 augusti. Tiotusentals koreaner som arbetade i Hiroshima och Nagasaki hörde till bombens offer. Kejsar Hirohito meddelade kapitulationen i radio den 15 augusti.
Koreas befrielsearmé hade förberett operationer med amerikansk hjälp, men kriget tog slut innan de hann börja. Det innebar att halvöns framtid avgjordes av de allierade. Amerikanska tjänstemän föreslog en delning vid 38:e breddgraden. Sovjetiska trupper gick in i norr i augusti, och amerikanska styrkor landsteg i söder i september.
Två rivaliserande stater utropades 1948, och Koreakriget bröt ut 1950. Vår genomgång av Koreakriget tar vid där. För många koreaner är den hårda lärdomen från 1945 att friheten från Japan kom tillsammans med delningen.

Därför påverkar Koreas japanska kolonialtid fortfarande relationen till Japan
Japan och Sydkorea är nära grannar, allierade med USA och stora handelspartner. Kolonialhistorien är ändå det ämne som oftast utlöser kriser mellan dem, och huvudskälet är ett avtal från 1965.
Avtalet från 1965 och den «avgjorda» frågan
Grundfördraget från 1965 återupprättade de diplomatiska förbindelserna. Ett tilläggsavtal gav Sydkorea 300 miljoner dollar i bidrag och 200 miljoner dollar i lån, och slog fast att kraven mellan de två länderna var lösta «fullständigt och slutgiltigt». En stor del av pengarna gick till industriprojekt, bland annat stålföretaget POSCO. Tokyos ståndpunkt är att detta avslutade alla individuella ersättningskrav. Många koreaner menar att avtalet slöts av en militärregering utan att offren tillfrågades och att det aldrig omfattade olagliga koloniala oförrätter.
Domstolsbeslut och handelsstriden 2019
År 2018 beordrade Sydkoreas högsta domstol japanska företag, bland dem Nippon Steel, att betala ersättning till tidigare tvångsarbetare. Japan kallade domarna ett brott mot avtalet från 1965. År 2019 skärpte landet exportkontrollerna för tre kemikalier som används vid chipstillverkning, och koreanska konsumenter svarade med en brett följd bojkott av japanska varor. År 2023 meddelade Seoul att en koreansk stiftelse skulle betala den domstolsbeslutade ersättningen, ett steg som förbättrade relationen till Tokyo men som vissa kärande vägrade ta emot.
Ursäkter, läroböcker och andra konfliktpunkter
Japanska ledare har uttryckt ånger flera gånger, framför allt i Murayama-uttalandet 1995 och i den gemensamma deklarationen 1998 av premiärminister Keizo Obuchi och president Kim Dae-jung. Efter den deklarationen började Sydkorea lätta på sina långvariga restriktioner mot japansk film och musik. Många koreaner anser att ursäkterna undermineras av senare händelser: vissa japanska revideringar av läroböcker, politikers besök vid Yasukuni-helgedomen (som hedrar Japans stupade i krig, däribland dömda krigsförbrytare) och tvisten om Dokdo-öarna, som Japan kallar Takeshima. Japanska tjänstemän säger å sin sida ofta att Korea hela tiden öppnar frågor som redan är avgjorda.
Inget av detta stoppar den vanliga trafiken. Koreaner och japaner besöker varandras länder i stora mängder, och populärkulturen flödar åt båda håll (vår jämförelse mellan Korea och Japan som resmål tar upp den praktiska sidan). Om du besöker Seoul runt 1 mars eller 15 augusti kan du räkna med ceremonier, flaggor på lägenheternas balkonger och nyhetsrapportering om det förflutna.
FAQ
Hur länge stod Korea under japanskt styre?
Det fulla kolonialstyret varade i 35 år, från annekteringen den 29 augusti 1910 till befrielsen den 15 augusti 1945. Om man räknar protektoratsperioden som började med Eulsa-fördraget 1905 kontrollerade Japan Koreas utrikespolitik i 40 år.
Varför koloniserade Japan Korea?
Korea låg mellan Japan och det asiatiska fastlandet, så japanska ledare såg landet som en strategisk buffert och en väg in i Manchuriet och Kina. Det erbjöd också ris, mark och senare industriella resurser. Att äga en koloni satte dessutom Japan på samma nivå som de västerländska imperiemakterna.
Har Japan bett Korea om ursäkt?
Japanska regeringar har utfärdat flera uttalanden om ånger och ursäkt, bland annat Kono-uttalandet 1993 om trösterskorna, Murayama-uttalandet 1995 och den gemensamma deklarationen med Korea 1998. Många koreaner anser att dessa urholkats av senare uttalanden från japanska politiker och av Tokyos hållning att de juridiska kraven reglerades 1965. Frågan om Japan «på riktigt» har bett om ursäkt förblir därför omstridd.
Vad heter den japanska kolonialtiden på koreanska?
Standardtermen är Ilje Gangjeomgi (일제강점기), «den tid då det japanska imperiet höll Korea under tvångsockupation». Äldre texter säger ibland Ilje sidae, «det japanska imperiets tid». Ordet gangjeom («tvångsockupation») speglar den koreanska ståndpunkten att annekteringen aldrig var legitim.
Var koreaner japanska medborgare under kolonialtiden?
Juridiskt sett var koreaner japanska undersåtar, men de fördes in i ett separat koreanskt familjeregister och hade inte lika rättigheter. Koreaner som bodde i Japan förlorade sitt japanska medborgarskap när San Francisco-fredsavtalet från 1952 trädde i kraft. Det är ett skäl till att många zainichi-koreaner fortfarande har sydkoreanskt eller annat medborgarskap i dag.
Varför är 1 mars helgdag i Korea?
Den 1 mars, Samiljeol (삼일절), högtidlighåller självständighetsförklaringen 1919 och de landsomfattande protester som följde. Ceremonier hålls över hela Sydkorea, bland annat ett nationellt evenemang med presidenten. Det är en av Koreas fem nationella högtidsdagar, vid sidan av befrielsedagen den 15 augusti.
Var du kan möta den här historien: museer, filmer och böcker
Om du ska till Korea berättar de här tre platserna historien bättre än någon lärobok. Öppettider och regler för entré ändras, så kontrollera respektive officiella webbplats innan du åker.
- Plats
- Seodaemun Prison History Hall (서대문형무소역사관)
- Område
- Seodaemun-gu, centrala västra Seoul. Fängelset öppnade 1908 och höll många självständighetsaktivister, däribland Yu Gwan-sun
- Närmaste station
- Dongnimmun station, Seouls tunnelbana linje 3
- Tid att räkna med
- Ungefär 1,5 till 2 timmar
- Innan du åker
- Kontrollera öppettider och avgifter på den officiella sidan
- Plats
- Independence Hall of Korea (독립기념관)
- Område
- Cheonan, South Chungcheong-provinsen, söder om Seoul. Ett stort nationellt museum över självständighetsrörelsen, öppnat 1987
- Närmaste station
- Cheonan eller Cheonan-Asan station, därefter buss eller taxi
- Tid att räkna med
- En halv dag
- Innan du åker
- Kontrollera öppettider, engelska guider och transport på den officiella sidan
- Plats
- Tapgol-parken (탑골공원)
- Område
- Jongno, centrala Seoul, där studenter läste upp självständighetsförklaringen den 1 mars 1919
- Närmaste station
- Jongno 3-ga station
- Tid att räkna med
- 30 minuter
- Innan du åker
- Kontrollera den officiella sidan för eventuella stängningar
Filmer och serier som utspelar sig under japanskt styre
- The Age of Shadows (밀정, 2016): en spionthriller om självständighetskämpar och en koreansk officer i kolonialpolisen.
- Assassination (암살, 2015): en motståndscell planerar att döda en japansk befälhavare och en samarbetsman i Seoul på 1930-talet.
- Mr. Sunshine (미스터 션샤인, 2018): ett drama från åren före annekteringen, med bland annat Rättfärdighetsarméerna.
- Pachinko (2022): Apple TV+-serie baserad på Min Jin Lees roman från 2017, som följer en koreansk familj från kolonialtidens Busan till Japan.
- Harbin (하얼빈, 2024): en film om Ahn Jung-geuns uppdrag 1909.
Streamingrättigheter skiljer sig mellan länder, så kolla JustWatch eller plattformen för att se var varje titel finns tillgänglig för dig. Som läsning är Min Jin Lees Pachinko den mest tillgängliga ingången, och Bruce Cumings Korea’s Place in the Sun är en välanvänd engelskspråkig historia som sätter kolonialtiden i ett längre sammanhang.
Relaterade artiklar
Sources k-korea.blog
Priser, öppettider och tillgänglighet ändras. Kolla den officiella sidan innan du handlar eller reser.






